Dag 35

Tvåan hade kräkts under natten. En massiv kräkning. Du hade kräkt upp respiratortuben. Sjuksköterskan hade hittat dig helt lugn, med båda händerna på tuben. Du såg tydligen lite stolt ut.

Tyvärr innebar det att du behövde intuberas, akut. Det var inte riktigt din favoritgrej, och du blir blev skör och svag. Läkarna måste också halvera din matmängd då du kräks. Du är blek, och tappar väldigt lätt i puls när du ska vändas.

Mamma och pappa tycker det är jobbigt att se dig skrika. Det hörs inget, för din respiratortub är i vägen, ingen luft går genom dina stämband. Men vi ser att du försöker gråta högt. Vi gör vad vi kan för att försöka lugna dig. När mamma lägger sina händer omkring dig i kuvösen brukar du slappna av efter ett tag. Du blir mer och mer lugn.

Kirurgen kommer idag igen för att spola dina stomier. Det kommer lite mer. Det är bra. Du behöver få ut det som sitter fast. De är oroliga för dig. Läkarna nämner att det finns risk att det är väldigt stora klumpar som sitter i din tarm, att du kanske inte får ut dem själv. I så fall kommer de behöva operera dig igen.

De kommer även att börja ge dig ersättning istället för mammas mjölk. De tror att det kanske är för svårt för dig att smälta mjölken, och att det kan orsakat de hårda klumparna i tarmen. Ersättningen är ganska lik mjölk, men mamma tycker att den luktar pannkakssmet och pommes.

Mamma och pappa testade en ny grej idag med Ettan. Pappa började ha dig i famnen i några timmar. Då du redan är utanför kuvösen, med alla slangar och apparater rätt uppställda kan det vara smidigt att optimera tiden du är ute. Istället för att lägga tillbaka dig i kuvösen och dra om alla slangar så bytte mamma plats med pappa. Sköterskorna lyfter upp dig i luften lite snabbt, så pappa kan smita ut under dig, och mamma tar över.

Pit-stop-bytet gick bra, och du verkade uppskatta att sitta utanför kuvösen i totalt 6,5 timmar idag. Mamma säger att du är mest nöjd hos henne. Pappa är inte helt säker på att hon har rätt.