Dag 53

Tvåans blodtransfusion gick inte riktigt som väntat inatt. Det blodkärl som the perifera venkatetern satt i sprack. Blodet som du skulle få kom alltså inte in i ditt blodomlopp, det gick ut under huden. Du får en svullen arm och det ser ut som att du fått ett blåmärke. Det var ändå lite blod som kom rätt, 9 milliliter utav de 17 milliliter du skulle fått.

I samband med att de satte din PVK gjordes ett nytt CRP. Värdet var lite lägre. Ned till 12 mg/L. Det betyder att du är på bättringsvägen.

Kirurgen sprang, som kirurgerna brukar göra, in på ert rum. Inte för att det var något akut, mer för att de alltid verkar ha bråttom till allting. Han berättar att planen fortfarande är att lägga ned Tvåans stomi om 4 dagar. Men han vill göra en extra kontraströntgen. Denna gången ska de spruta ned kontrastvätska genom den passiva stomin. De vill undersöka om den konstriktion de tidigare sett tidigt efter stomiöppningen var en tarmvåg, eller om det var en faktiskt trång passage. Skulle det vara en trång passage i tunntarmen behöver de kanske göra ett större snitt vid operation. Något de vill undvika.

Det var också dags för en ny ROP-undersökning. Er synundersökning ni kommer göra en gång i veckan i några veckor. Det blir lite stressigt. Mamma och pappa ska med fördel ha er i famnen en timme innan undersökningen, så det finns gott om tid att ge ögondroppar som vidgar er pupill. Men tvåans stomipåse hade lossnat igen.

Mamma och pappa sätter nytt rekord. Ett helt påsbyte på bara 15 minuter. Det fick bli en av pappas hemmasnickrade påsar. Vi hoppas den håller jättelänge denna gången (spoiler, den håller hela tio timmar).

Det släcks ned i ert rum, och ögonläkarna kommer in med deras maskin. Ettan är först ut. Du ligger i mammas famn, och klarar det fint. Tvåan ligger i pappas famn, och klarar det också utmärkt. Det kan varit för att ni fick en droppe socker i munnen, och att musikterapeupten spelade spamusik för er under tiden.

Efter någon timme i pappas famn slutar tvåan att andas själv. Ditt andningsstöd kickar in och ger dig automatiska andetag som små puffar i dina prongar. Pappa tycker det är lite konstigt. Du brukar inte hamna i backupläge så länge. Det är tydligen vanligt att det är jobbigt med en ROP-undersökning, och att man kan bli lite trött efter ett tag.

Till slut tar vi upp dig. Då ser vi att din sond ramlat ut. Det är på sonden den sensor sitter som känner av när du vill andas själv. Kanske var det därför du hamnat i backupläge, för att sonden aldrig varit i helt och hållet?

Du får en ny sond. Det går ganska smidigt. De för ner sonden i näsan på dig, men denna gången den andra näsborren. Det avlastar lite att inte hela tiden ha en slang i samma näsborre. Efter nya sonden är på plats är du supernöjd, med jättefina värden. Nu bestämmer du själv när du vill andas, och hur mycket - det är nog bättre så.