Dag 72

Ni sov inte så länge första natten på familjerum.

Det gjorde inte resten av familjen heller. Mat och medicin ska ges var tredje timme. Det brukar innefatta ett blöj- och en vändning. Sen är ni rätt hungriga av er, så ni börjar oftast knorra redan en halvtimme innan det är dags. Själva matningen tar tjugo minuter om ni inte är allt för ledsna. Sen ska det dokumenteras i era listor vad vi gjort, om det var kiss och bajs i blöjorna och om det var luft i magsäck vid sondaspiration.

Det är timmes jobb var tredje timme.

Inte nog med det bestämde sig tyvärr Ettan för att få ett raseriutbrott som varade större delen av natten. Sköterskorna försökte med alla knep de kunde. Pappa hade dig ute i famnen, du fick mat, du fick ny blöja och du fick smaka på bröstmjölk. Inget hjälpte.

Till slut ringde sköterskorna läkare. Om du inte kan lugna dig kanske du måste gå tillbaka till CPAP. Du är klarvaken och ser ut att ha lite andningssvårigheter. Men innan apparater byts ut testar vi höja flödet från sex liter per minut till åtta på din högflödesgrimma.

Det är oklart om det var det ökade flödet, eller om du bara helt enkelt tröttat ut dig efter flera timmars skrik. Men du somnar in gott. Precis i lagom tid för att Tvåan tar över.

Vid niotiden på morgonen ger vi. Mamma går och hämtar lite frukost vi lagt in i patientkökets kyl igår. När hon kommer tillbaka är ni såklart lugna. Ni sover sen i stort sett hela dagen.

Det går ganska snabbt att komma in i rutinerna. Det svåraste är att hålla koll på vem av er som ska få vilken medicin. Det är inget fel man vill göra, men ack så lätt hänt, speciellt när man är lite trött.

En gång per dag smiter vi iväg var för sig och tar en dusch. Vi har fortfarande kvar vårt rum på Ronald McDonald Hus. Vilket är tur, för vi hade inte fått plats med alla våra grejer på ert nya rum.

Mamma och pappa får passa på att vila när vi kan - mellan matningar och gråt.