Dag 75

I natt var det Tvåans tur att vara otröstlig. Till slut fick mamma ta upp dig i famnen. Då blev du lite lugn.

Det är svårt att hitta timmar nog för sömn. Det är konstant någonting som måste göras. Idag fick ni besök av logoped, och amningsstöd. De tittade på hur Tvåan sög på nappen, och gav lite råd kring amning. Ni är för små för att kunna amma ordentligt, men det är viktigt för er att börja träna tidigt.

Ni äter mer och mer mat för varje dag. Mammas mjölkproduktion hinner inte med. Ni kommer att börja få ersättning blandat med mammas mjölk framåt. Dietisterna är lite oroliga för att Tvåan inte ska tåla den nya ersättningen, så du får väldigt lite till en början.

Det blir lite stökigare vid matning. Mammas mjölk kommer i en burk, men viss del av maten kommer i en föruppdragen sondspruta. Ibland har ni mediciner som ska blandas ut med lite mat, som sedan dras upp i en lite mindre sondspruta. Helt plötsligt står man där med fyra olika sondsprutor mat och fem sondsprutor med medicin till en av er - sen är ni ju två stycken också.

För att försöka se om vi kan maximera tiden ni är i famn, testar vi att ha er ute samtidigt hos pappa. Pappa testar en ny strategi. Vi spänner fast er i en tubtopp som han har på sig. Ni blir lite ihopmosade med både varandra med också pappa. Det ser lite roligt ut, men det fungerar ganska bra.

Pappa somnar när ni ligger ute i famnen. Han vaknar inte av någonting, Sköterskor kommer och går på rummet, mamma matar er och ni protesterar med skrik om ni råkar tappa nappen.

Mamma är rädd att vi sover för dåligt. Då vi är väldigt trötta menar hon att vi kan råka sova igenom både barnskrik och varningssignaler från monitorerna. Istället tycker hon att vi ska turas om att vara vakna och hålla koll på er under natten. Vem visste att botemedlet på dålig sömn är värre sömn?

Pappa tar första passet. Ni sover ganska gott tills det är dags för mat. Pappa snabbar sig så gott han kan. Det gäller att ha bra tajming. Matar man er för tidigt kan man råka väcka er, då blir ni arga. Matar man er för sent väcker ni er själva, då blir ni arga. Med exceptionell fingertoppskänsla och precision lyckas pappa mata er, någon minut för sent. Kaos uppstår. Er värld går under och ni är otröstliga i nästan en timme.

Ni är uppkopplade till ett monitoreringssystem. Systemet har koll på er puls, andningsfrekvens och syresättning i blodet. Puls och andningsfrekvens mäts med hjälp tre EKG-elektroder som klistras fast på er hud som tre små plåster. Ni har haft dessa EKG-elektroder sedan ni inte längre har någon artärkateter. Det var väldigt länge sedan. Tidigare kunde era elektroder sitta i flera veckor. Nu byter vi dem minst en gång per dag.

Det är lite oklart varför de hela tiden åker av. Har er hud blivit annorlunda med tiden, eller har ni hittat ett nytt favoritintresse där ni drar i alla sladdar ni kan hitta? Mamma och pappa tror på det sistnämnda. När ni "tappar" en elektrod kan monitoreringssystemet börja pipa högt med röd signal. Noll i puls. Det är lite läskigt. Ibland efter ni suttit i famnen kan pappa hitta elektroder på sig själv. Då har vi suttit och mätt pappas puls istället för er.

Idag är det exakt en månad till ert egentliga beräknade förlossningsdatum. Men ni hade ju som sagt lite andra tankar om vilket datum ni hade tänkt er. Såhär i efterhand kan mamma och pappa tycker att ni kanske kunde stannat i magen lite längre - även om vi såklart är glada att ni reda är här!