Dag 240

Pappa vaknar av Ettan. Vanligtvis när Ettan väcker pappa brukar det vara skrik och gråt, eller något annat jämmer. Denna gången var det något annorlunda. Det är inte riktigt skrik som kommer ut ut din mun. Men det är läten. Du jollrar. Du är superlycklig, och verkar vilja förklara det för blåvalen som hänger i din barnmobil ovanför sängen. Som vanligt pratar aldrig blåvalen tillbaka, men den rör sig faktiskt lite långsamt runt i svallvågorna från fläkten som går i rummet. Du håller såpass livliga diskussioner med din blåval att du väcker Tvåan. Pappa försöker rädda situationen, men det är lönlöst. Ni är båda klarvakna.

Något som fungerar ibland är att ge er lite mat. Pappa matar Ettan och mamma ammar Tvåan lite. För Tvåan tog det inte många sekunder innan du somnade i famnen på mamma. Ettan behövde lite mer än bara mat. Ni har lärt er vad ni vill ha. Pappa ger upp, och lägger dig i storsängen mellan mamma och pappa. Tvåan sover kvar i er säng. Tills dess att du är hungrig - igen. Mamma går iväg med dig till vardagsrummet. Det blev frukost för er båda. Mamma fick lite kaffe och mackor. Du fick lite ersättning på flaska.

Sen sover Tvåan i över två timmar i famnen på mamma. Det var välbehövligt. Du har varit trött.

Dagens promenad planeras faktiskt gå till okänd plats för en gångs skull. Det blir ibland lite långtråkigt att alltid gå till samma ställe varje gång. Som vanligt är vagnen överfull med packning och hjälpmedel. Man vet aldrig hur många filtar som kan behövas - så varför inte ta med dem alla? Den tunga vagnen bärs ned för de fyra trappstegen ned till ytterdörren i trapphuset. Utanför är det strålande sol. Pappa hinner knappt fälla upp styret på vagnen innan han får syn på några han känner igen. Pappa vet inte om de känner igen honom. Det blir en obehagligt lång ögonkontakt när paret kommer närmare och närmare. Till sist utbyts några hälsningsfraser och det uppdagas från båda parter att vi alla känner igen varandra.

Det var ett föräldrapar från neonatalavdelningen. Vi delade rum i några enstaka dagar då Tvåan skulle på operation för nedläggning av sin stomi. De har sin bebis med. Som är ganska mycket större än er. Som vanligt när man träffar på människor i en kontext som man inte är van vid - precis utanför porten till sitt hem - blir det först lite tryckt stämning och alla letar efter något att säga. Men sen blir samtalen mer naturliga. Vi har ju alla gått igenom liknande saker. Deras bebis mådde idag jättebra och såg mest irriterad ut över att föräldrarna stannat för att prata med mamma och pappa. Ni fick också visa upp er lite. När de såg er senast var ni aningen mindre. De blev imponerade av att se er så stora. Sen gick vi skilda vägar. De skulle titta till festivalen och vi skulle på långpromenad.

Och långpromenad blev det faktiskt. Vi hann gå 10 000 steg enligt pappas mobil. Många av stegen gicks till och med med er nöjda i vagnen. Men efter ett tag fick mamma ta upp Tvåan i sele. Vi gick till en park vi inte varit i tidigare, i en relativt ny statsdel. Det är relativt folktomt. Kanske är alla på festivalen? Eller så är parken en oupptäckt pärla? Dit vill mamma och pappa ta med er igen,