Dag 304

Pappa vaknar i soffan. Mamma är ute i köket och värmer upp era frukostflaskor. Pappas röst är hes och raspig. Han är hostig och snuvig. Mamma har relegerat honom till att sitta inne på kontoret. Pappa får sitta i karantän.

Ettan som varit snuvig ett tag nu, verkar faktiskt må lite bättre. Under de dagar du varit snuvig har din temperatur kollats med två olika termometrar. Du har aldrig visat mer än 37,8°C. Det är gränsfall. Ifall du får feber måste mamma och pappa ringa in till kardiologen och fråga vad vi ska göra. Tidigare har det sagts att om du får feber kan du behöva få extra kortison. Idag har du inte mer än 37,3°C.

Pappa kan inte göra så mycket mer än att sköta disk och kokning av flaskor. Han får sprita sina händer och hittar några gamla ansiktsmasker från tiden då COVID-19 härjade. Dessa kan lika gärna komma till hands. Bättre med det säkra före det osäkra. Mamma är i vardagsrummet och leker med er. Ni stökar runt rejält. Ettan verkar ibland inte alls vara särskilt sjuk. Men nu är Tvåan också lite snuvig. Tvåan har dock blivit en riktig fena på att rulla. Du rullar så mycket att inte ens den lekmattan med höga kanter håller kvar dig. Du lyckats på något sätt rulla ut - över kanten, ned på andra sidan och ut på det kala trägolvet. Till skillnad från lekmatten är golvet halt. Det är något du utnyttjar och hittar ett sätt att skjuta dig bakåt. Du lägger dig på mage, ställer dig upp på armarna som om du gjort en armhävning och skjuter emot tills du glider bakåt.

Förutom att det är väldigt imponerande är det rätt opraktiskt. Det går alltså inte att lägga ifrån dig någonstans utan att du försvinner iväg. Efter två minuters ensamhet hittar mamma dig intill ugnen tuggandes på golvsockeln. Du är nöjd i alla fall. Mamma kan tycka det är lite väl tidigt att börja med sådant. Hon lyfter tillbaka dig till lekmattan och torkar upp på golvet efter dina salivspår. Det går i alla fall att utröna hur du tagit dig dit du är.