Dag 156

Som nu är tradition, vaknar pappa av att en av er läggs i famnen på honom. Pappa minns inte riktigt vem av er det var, då han somnade om direkt igen. Ni sover så i någon timme, tills det är dags för mat igen. För mamma är det ganska smidigt att ha en mänsklig avställningsyta för gråtande barn. För pappa är det bara ett bevis att han kan barnpassning, bokstavligt talat, i sömnen.

Planen för dagen är diffus. Då det inte finns några måsten blir det lätt att inget görs alls. Det regnar ute, men prognosen säger bättre väder är på ingång. Till slut orkar inte mamma och pappa vänta längre på vädergudarna. Ni packas ned i vagnen, och vagnen packas ned i ett regnskydd. Era liggdelar täcks av ett överdrag. Överdraget är genomskinligt så ni kan titta ut, och med små lufthål på sidorna för att ni fortfarande ska kunna andas. Det går inte riktigt att stänga suffletterna när regnskyddet är på. Ni tittar med stora ögon under tiden mamma och pappa lyfter ned er de tre trånga trappstegen från trapphuset ut till gatan. Som vanligt är ni nöjda i vagnen. Även om det nu är en genomskinlig barriär framför ögonen på er. Regndropparna smattrar mot plasten. Ni trycks finna det sövande, och somnar ganska snart.

Som sig bör, slår vädret över till skinande sol. Detta såklart ungefär fem minuter efter ni kommit ut genom dörren. Ni fick i alla fall testa på att ha regnskyddet på i någon minut i alla fall, så det är väl alltid bra. Mamma och pappa kommer såklart på att det inte bara är ni som måste ha mat. Preferenser skiftar lite när man blir tvåbarnsföräldrar till små barn. Vanligtvis hinns det inte med att äta särskilt bra, utan fokus är på att hitta mat man kan äta med en hand. Mamma och pappa har ätit sin beskärda del mackor. Idag blev det varsin kycklingrulle från en kiosk på vägen. Pappa fick gå in och beställa under tiden mamma kör runt med er i vagnen. Det är att begå en kardinalsynd att stanna vagnen, då blir ni ledsna - så det är bara för mamma att att rulla runt i cirklar innan pappa kommer ut med blandad sås och alla grönsaker på.

Ett oväntat problem som uppstått för både mamma och pappa är väldigt torra händer. Under tiden ni låg inlagda på sjukhusertblev det nästan ritualistiskt att tvätta och sprita händerna otaliga gånger om dagen. Händerna verkar blivit vana vid produkterna, och väl hemma är nu händerna konstant torra. Det hjälper nog inte att vi nu också måste diska alla medicinsprutor. Pappa tar en stor diskbalja och diskar upp vad känns som hundratals små medicinsprutor. Fingrarna blir till russin när alla väl är diskade och klara. Det tog inte lång tid innan det investerades i lite handkräm.

Pappa blir ivägskickad till apoteket. Mamma stannar hemma med er. Tvåan har slut på Minifom. Dropparna används för din kollik. De ska hjälpa till att bryta ned skum och bubblor som orsakas av all den luft du sväljer ned. Mamma och pappa vet fortfarande inte om de faktiskt hjälper, men vi vågar inte chansa på att sluta ge dig dem. Pappa passar också på att fråga om de recept som står skrivna i Ettans namn. I och med era temporära personnummer ni fått från sjukhuset har det varit nästan omöjligt att få rätt på era mediciner. Läkarna kan inte skriva ut recept på rätt personnummer så apoteken kan inte hitta dem i deras system. Nu har läkarna ringt in information till ett apotek nära hemmet. Det kräver långa utläggningar och mycket klickande på datorn från apotekaren. Till slut får pappa recepten utskrivna på papper. Annars behöver han göra samma utläggningar och vänta på samma klickningar på datorn varje gång det ska hämtas ut recept.