Dag 230

Mamma är uppe tidigt. Ettan har vaknat. Du ligger och sparkar i er säng. Självklart vill du ju berätta att du är vaken, så du skriker till. Du väcker hela familjen. Mamma försöker bädda ned er i stora sängen. Men det går inte. Ni vill ju leka. Så mamma får ta med er båda ut till babygymmet. Där leker ni ett tag tills Tvåan blir hungrig. Du ammar lite och blir trött. Ettan ligger nu i mammas famn i soffan. Tvåan nere vid mammas knän med en snutte. Alla tre sover.

Idag ska morbror med flickvän åka iväg. De ska resa vidare på andra äventyr. Ni hade nog gärna följt med. Efter några dagars intensiv och oändlig uppmärksamhet med sånger och show förväntar ni er liksom att det är standard framöver. Mamma och pappa kommer få det svårt att uppnå era förväntningar. Det äts en gemensam frukost innan det är dags för avsked. Det blir några hastiga hejdåkramar. Ni får vinka av dem när de springer vidare till tåget.

När dörren stängs har inte inga människor på besök längre. Det har gått över en vecka då ni ständigt haft de extra intryck och uppmärksamhet som andra människor utöver mamma och pappa betyder. Det blir ett vakuum då alla lämnat. Ni blir lite otåliga, men också lite trötta. Kanske är det bra att ni får en liten paus då och då.

Det är en varm dag. Det var länge sedan det var så varmt. Mamma och pappa går ut med er i parken. Det är svalt i skuggan. Ni trivs bra där. På en filt kan ni ligga på rygg och titta upp mot himlen, nästan hur länge som helst. Ni tittar på löven i trädet som svajar i vinden, och molnen som långsamt rör sig framåt. Ettan ligger lugnt, och Tvåan har stoppat in så många fingrar som får plats i munnen. Men ni är båda nöjda.